Var är Johanna? Jobberesa med försvinnanden

Av Charlie Tillja

Henrik fick förfrågan om att hålla en liten kurs i sociala medier i Åkersberga den 3 april. När vi ändå skulle till Stockholms-trakten passade han på att lägga in en tripp till Handen.

Snö på parkering i solnedgång

Så den första april vi packade in våra hundar Johanna och Emilia och allt i husbilen och åkte norrut lite sakta. I strålande solsken körde vi in i Gränna. Solen gick ner över Vättern och det var så fint. Vi funderande på att åka över till Visingsö en sväng. Eller bara gå i stan i solnedgången. Det finns en ställplats för husbilar precis vid färjeläget så vi beslöt oss för att stanna däröver natten.

I samma sekund som vi körde under bommen till ställplatsen blev det svart på himlen och det började snöa. Henrik som fick stora skälvan över utbildningen satt kvar i husbilen medan jag vallade hundar i snön. Nån trevlig kvällspromenad i Grännastad bidde det inte. På lördagsmorgonen borstade vi av husbilen och fortsatte norrut.

På väg norrut mot Stockholm

Utanför Nyköping stannade vi på Stavsjö rastplats. Vi tittade på resterna av en smalspårig järnväg som fanns där. Vi skulle bara stanna och sträcka på benen och satte inte på hundarna deras vanliga selen utan de fick gå med bil-selen. Det var inte så mycket trafik där så Johanna gick lös medan Emilia var kopplad. Dumt beslut. Johanna hittade en vägtrumma som så där lagom stor att krypa in i vilket hon gjorde. Och försvann. Paniken var stor och jag tänkte på vem man skulle ringa för att gräva upp vägen och för att få ut hunden. Men med lite lock och pock kom hon utkrypande baklänges där hon kröp in.

Hungriga passerade vi genom Stockholm och körde givetvis fel när GPS:en tappade kontakten i alla biltunnlar. Ännu hungrigare hittade vi ett litet värdshus där vi kunde parkera husbilen. Det låg vackert vid en liten sjö med tallskog. Vid det laget hade jag dock drabbats av utmattningsångest och kunde inte gå in och äta på värdshuset. Så vi kokade makaroner och värmde köttfärssås på burk och himmel vad det var gott. På träden satt varningsskyltar om att gå försiktigt för skogen och stranden var full med glas efter en glastillverkning som funnits där. Några killar gick med en pipande metallsökare längs stranden till långt in på natten och trafiken från motorvägen mer än önskat så sömnen blev väl sådär men det var en trevlig plats.

Framme i Åkersberga för utbildning

Henrik står och föreläser
Sociala medier-utbildning

Dagen efter tog vi oss så smått till Åkersberga och Le Mat. Utbildningen skulle börja kl. 13 och hålla på till ungefär fyra. Jag hängde på en liten stund men kände fortfarande av den sociala ångesten och smet ut till hundarna så fort jag kunde. Le Mat är ett B&B som drivs som ett arbetsintegrerande socialt företag och ligger intill Åkers Runö-hållplats för pendeltåget. Det känns som om det är både centralt på grund av närheten till Åkersberga men ändå lantligt med skog och ängar. Det kom hästar och intill var det en stor hage med fårnät. Man kunde gå in i hagen över en hög trästege. Det fanns en likadan stege i andra änden av hagen.

Jag tog hundarna och gick med dem kopplade runt hela hagen för att konstatera att det inte var några djur där. Troligen på grund av att de precis avverkat skog på kullen. Då hundarna hade varit stilla under resan mycket släppte jag dem lösa. De kan klättra över trästegen utan bekymmer men de brukar följa mig så jag var inte så orolig att de skulle försvinna. Helt perfekt med en stor hundrastgård just där och då.

Skäpplockande i hagen

Det var fullt med skräp överallt. En del hade nog blåst in men mycket var slängt av besökare i hagen. Så jag hämtade påse och plasthandskar i bilen och började plocka medan hundarna gick på upptäcktsfärd. Jag fyllde några plastkassar med skräp och slängde ett öga på hundarna då och då. Johanna var lätt att se med sin neongröna sele och Emilia är alltid i närheten av henne. Nån gång när jag försvann bakom kullen ropade jag på dem och de kom springande. När klockan hade passerat sig fyra frös jag lite och beslöt mig för att vi skulle lämna hagen och sätta oss i bilen en stund för att vänta på Henrik. De måste ju vara klara snart då de redan hade dragit över tiden. Jag ropade på hundarna men bara Emilia kom.

Var är Johanna frågade jag Emilia varvid hon sprang till andra sidan kullen. Där i kullens sida fanns en stor rotvälta. Utanför rotvältan låg Johannas sele helt nerjordad. Men ingen Johanna. Inne i rotvältan, mellan rötterna, in i kullen var det ett hål. Jag ropade och lockade medan jag hindrade Emilia att gå in och eftersom en stund ser jag en jordig nos. Med lite trixande och grävande lyckas jag få ut henne. En lerig och skitig men mycket lycklig hund.

Inga papperskorgar nånstans

Med pinnar och stenar täckte jag för hålet så gott jag kunde för att hundra dem bägge att gå in där igen. De var inte helt pigga på att lämna den spännande hålan. Jag tog två motsträviga hundar och de påsar jag fyllt till brädden med skräp och gick för att leta upp en soptunna. Alla soptunnor är numera inlåsta och inte en papperskorg fanns. Kanske inte så konstigt att det ligger skräp överallt. Ute på perrongen för pendeltågen fanns tack och lov papperskorgar där jag kunde knö ner påsarna. Måste sett rätt underligt ut. En kvinna släpande på två hundar varav en helt jordig och med flera påsar hon trycker ner i papperskorgen och sen lämnar perrongen på andra sidan. Eller, är det kanske är en vanlig syn i stockholmstrakten?

Efter att lämnat perrongen sätter jag mig utanför Le Mat och väntar på Henrik. De måste ju vara klara snart för klockan är ju över fem. Men ingen. Går in i husbilen en stund men både hundar och jag har svårt att sitta still så vi går tillbaka. Strax efter sex kommer Henrik ut och säger nu är vi klara varvid han går in igen och försvinner ytterligare en halvtimme. Sju kommer vi äntligen därifrån.

Reportage i Handen men först First camp

Stentrappa uppför med hunden Emilia på väg upp
Mystiska stentrappor

Eftersom Henrik har bokat ett möte i Handen dagen efter för att fotografera för ett reportage om Bönorna i Handen på måndagen efter utbildningen åkte vi inte så långt söderut. Jag hittade en first camp precis på gränsen till Tyresö. Återigen vid en sjö, Fladen. Jag älskar sjöar. En rekreationsplats som verkar mycket trevlig med massa gångar och stigar åt alla håll. Vi kom dit i mörker men snön som kom på kvällen lyser upp en del. Snön regnar bort lika fort och måndagen blir en mulen grå dag men badplatsen måste vara otroligt fin på sommaren. Stentrappor och mystiska betongklumpar överallt på kullen mellan campingen och sjön gjorde mig nyfiken. Men inga info-skyltar nånstans.

Henrik vid lunchen med färgglad mat
Påsklunch på Bönorna i Handen

I Handen hittar vi efter mycket om och men en parkering där husbilen får plats. Vi lämnade hundarna i bilen och käkade lunch hos bönorna i Handen. Det är ett ställe att rekommendera. Förutom en görmysig lokal och gott bemötande så serverade de underbart god mat. Blev så förvånad när vi kom in för hon som stod bakom kassan sa nästan omedelbart ”Du är Charlie väl?”. Jag bor femtio mil bort och tänkte nog att jag förändrats en del men tydligen inte så mycket som jag vill tro. Vi gick på samma handledarkurs för flera år sen och hon kände igen mig!

Träd mitt i gatan står

En stort träd mitt i gatan
Träd mitt i gatan

Efter maten gick jag tillbaka till hundarna och tog dem på promenad mellan regndropparna. En ny plats med många nya dofter så vi kom inte långt och inte fort. Men såg en enorm sänka med gräs. Den största jag sett . Det måste ha varit ett stenbrott eller liknande som sen gräsbevuxit och idag används som rekreationspark eller något likande. Jag letade efter information om den men hittade inget. Tråkigt. Och en annan sak jag fann på min promenad som jag gärna velat ha lite info om var att det fanns träd mitt i vägen. Verkligen mitt i gatan. Och inga små träd. Inga skyltar. Inga varningar. Och inte bara ett träd utan flera efter varandra.

Vi lyckades hitta ännu en fin plats att övernatta på. Ett rekreationsområde invid en – gissa – en sjö förstås. Vana troget hade det snöat på morgonen och vi tog en promenad i ett alldeles vitt landskap med lyckliga hundar som rullade sig i snön så fort de kom åt.

Ett gammalt bruk och återigen grejor utan information. Spännande gamla övergivna ruiner som hade varit så intressant att få veta vad det varit där. Jag tror att min mission i livet ska bli att ta reda på info och dela med mig av det var jag kan.

Hemåt igen

Resten av resan hem var lugn. I stillhet (kan man säg så när man färdas i en fyra och ett halvt tons husbil?) och utan nån större action. Sängarna i husbilen är sköna och det är lyxigt att kunna ligga och titta ut på omgivningen men det är ändå gött att sätta fötterna i hallen hemma, slänga sig i duschen för att sen direkt dunsa ner i våra stora sängar.