Sisofys jobbar även på söndagar

Av Henrik Ström

Sisofys var ju en man som typ hade som jobb att putta en sten upp för en kulle. När han väl kommit upp, så rullade stenen ner igen, och han fick börja om. Jag gick förbi honom i dag. Det visar sig att han bor på Strandvägen i Falkenberg. Han stod utanför sitt hus i stormen och krattade löv.

Vi skulle gå till hundrastgården, Emilia och jag. Emilia är vår welsh springer spaniel. Hon är ett år och full av bus. På hundrastgården finns det ofta andra hundar att leka med. Det är skönt för henne att få sträcka ut sina ben, och det är skönt för mig att ha en trött hund. Det är ju ändå slappesöndag.

När vi kommer fram, ser jag att det är en familj där med sin hund. Mamma, pappa två små människor och en boxer som lekte med en liten röd boll. Idyllen var ett faktum. Solens strålar filtrerades genom trädkronorna, och småttingarna skrattade glatt åt hundens utfall mot bollen. Min sociala fobi slog till med full kraft, och ångesten bara växte i mig. Kan jag störa dem? Vad kommer de att säga när jag kommer och frågar om Emilia får vara med? Jag kommer ju att störa familjen och förstöra deras helgfeeling. Eller så kommer de att säga att vi får vänta tills de är färdiga. Jag pallar inte alla olika sätt som jag spelar upp i mitt huvud. Så många tänkbara händelseförlopp, så omöjligt att förutse och förbereda mig för de alla.

Emilia tittar förväntansfullt än på mig, än på boxern. Jag går hemåt igen. Emilia följer motvilligt med. Ångesten får sällskap av ångesten över mitt sociala misslyckande. Ångesten växer för varje sekund. Jag börjar gå fortare. Alla säger ju att en rask promenad är bra för själen. Men det går inte att springa ifrån ångesten.

Lapptäcket ångest

När jag väl öppnat portarna så väller alla möjliga ångestar in. Jag har ångest över ekonomin, över jobbet, över disken hemma, ja över allting, Emilia vill leka med en hoprullad strumpa hon har hittat vid vägkanten. Hon studsar och hoppar. Hon sätter sig med strumpan liggandes mellan hennes tassar.
Ångest är inte bara en sak. Det är ett lapptäcke av ångestar. Det är tusen och tusen åter med detaljer som väcks, förstoras och fyller upp hela tankesfären.

Jag förlitar mig på att det ska gå över, för det vet jag att det till slut gör. Så småningom. Lite gott att äta, ett par teveserieavsnitt och slösurfning ger mig makten över mitt mående. Sakta tar jag mej tillbaka till ett hyfsat behagligt känsloliv.

Jag är Sisofys uppe på kullen, Snart kommer stenen att rulla ner igen och jag får börja om från början igen. Men fram tills dess njuter jag av att inte känna mig helt värdelös.